Offboarding handlar inte bara om den sista tiden och ett bra avslut på arbetsplatsen. Det handlar också om vad som möter en när man kommer på återbesök.   

För många år sedan hade jag just slutat på ett jobb och upptäckt efter någon vecka att jag glömt kvar något.  

Jag kan inte minnas om jag ringde innan eller om jag spontant åkte dit, men det jag tydligt kommer ihåg är känslan av att vara en främling. Det var inte så många där just då och jag var inte där någon lång stund.  

Men det kändes nästan som jag aldrig hade jobbat där. Som ett bud som kom för att hämta något – en person som inte hade någon relation till arbetsplatsen.

Det var absolut inget kyligt bemötande, men det fanns ingen värme. Inget socialt kitt. 

Det var bara helt neutralt – ingen känsla, inget intresse, ingen återkoppling.  

När jag kom ut på gatan blev jag paff. Jag hade inte väntat mig detta. Jag kunde inte hitta någon förklaring till eller förstå hur det kunde kännas så. Visst, det kanske bara var så att jag råkade komma en stund när det inte passade, men det kändes väldigt lugnt på arbetsplatsen just då.  

En helt motsatt situation inträffade häromåret när jag av en tillfällighet följer med en före detta kollega tillbaka till kontoret efter en lunch. Redan i receptionen möts jag av hej, leenden, småprat och snart dyker det upp flera kända ansikten som stannar till och byter några ord.  

När jag går därifrån känner jag eftervärme.  

Självklart är detta en väldigt subjektiv känsla och upplevelse – men den sätter ändå fingret på något viktigt.  

Vem var du där på jobbet, blir du ihågkommen, vad minns du själv och inte minst:  

Hur är det att göra ett återbesök i ett sammanhang som du en gång var en del av? 

Jag menar att bemötandet, upplevelsen och känslan handlar om offboarding – det hänger åtminstone ihop.

Man skulle kunna säga att eftervärme är en förlängning av offboardingen.

För man vet aldrig vad som händer i framtiden.

Det handlar inte bara om spontana besök.

En tidigare medarbetare kan välja att åter bli anställd med nya värdefulla erfarenheter i ryggsäcken. Och även om det inte blir så är det en vandrande inofficiell ambassadör för arbetsgivaren, kanske under många år framöver, och den ska man vara rädd om.