Vad betyder ett chefskap som rör sig på ytan men som inte finns där när det bränner till? Kan man vara en ledare utan att rycka in och kavla upp ärmarna?

Någonting akut händer på jobbet men ingen av medarbetarna är tillgängliga just där och då. Det uppstår en air av lätt panik (läs full panik) när chefen inser att alla är borta och börjar jaga den som borde vara där men inte är det.

Just den här dagen är teamet ofullständigt. Någon är sjuk, någon är inte på kontoret och den som ska täcka upp är inte heller på plats. Oklart varför. Chefen ringer och ringer. Det är stresspåslag de luxe.

Det vanliga lugnet är som bortblåst.

När medarbetaren som skulle täcka upp äntligen svarar har chefen gått upp i limningen. Det är en helt ny sida som visas för någon som bara tillfälligt var upptagen på annat håll.

Medarbetaren får ta emot paniken och frustrationen, känner sig genast skyldig och skamsen och kastar sig sedan över datorn för att utföra det som behöver göras.

Samtidigt ska vederbörande processa den här stressreaktionen.

Helt i onödan.

Saken är den att uppgiften som behöver göras i den här situationen hade chefen lätt själv kunnat göra…

om chefen bara hade lärt sig hur
om viljan hade funnits
om chefen hade tyckt det var självklart

Jag tror det handlar om att chefen inte vill befatta sig med arbetsuppgiften.

”Det är inte mitt jobb.”

För det finns såklart en tydlig chain of command. Alla vet detta, implicit och explicit.

”Du gör de här sakerna. Jag gör de här sakerna.”

Den ordningen ruckar man inte på.

Eller?

Jo, det tycker jag man gör när det verkligen behövs och när man kan. Att vara chef är också att kunna rycka in, att ge ett handtag, att hjälpa till konkret och improvisera i stunden.

Att smutsa ner sig när det behövs. Bildligt eller bokstavligt.

För att läget kräver det där och då.

Självklart finns det många tillfällen när chefen inte kan rycka in, inte kan fixa situationen och självklart får även en chef reagera med panik.

Men ett ledarskap värt namnet får aldrig vara för fint för en uppgift. Att klättra på karriärstegen får aldrig innebära att man tappar markkontakt. Står prestige och titel i vägen för handling behöver man ta sig en rejäl funderare.

För det är så att den som inte är rädd för att smutsa ner sig vinner respekt och tillit alla dar i veckan.

En chef som finns där och tar ansvar, oavsett vad. Det har ett oerhört starkt signalvärde.

Mest för och i teamet. Men inte bara.

För det här beteendet är en värderingsfråga, och det är något som sprider sig i hela organisationen och tydligt bygger kultur.